Arizona

Ljusblå närvaro. Svävande steg.
Prydliga villor. Snar förvirring.
Gud — var är bussen? Går jag åt rätt håll?
Österut finns den andra linjen.
Nej, jag missar nog också den.
Huset vid gränsen: frun kommer ut!
Lockig och snäll — men bestämd! Pekar:
jag måste ditåt! (Ut i öknen.)
Ser vägen löpa i blått dis och damm.
Bakom mig jagar ett flygplan mot kusten.
Börjar att springa. Armarna utbredda.
Flygplanets skugga på samma kurs.

Nästa natt har jag landat i England.
Byn ligger högt över öknen, i lövskog.
Bortom skogen ett ljusblått dis.
Någon berättar:
Det är Arizona!
(Skönt att jag slipper gå dit.)
Minns Arizona. Ett främmande ord
på ett nyckelfodral som jag fick av pappa.
En tjänsteresa. Han var borta en månad.
Jag var två år. Fick en röd klänning också.

I första ring, på skolans julfest,
gick jag ensam i vit blus och jeans.
Svarta jeans. Nya. Grunda fickor.
Tappade nycklarna.
Jag var sexton år och kom hem rätt sent.
Villan var mörk. Jag var utanför.
Ringklockan trasig. Jag fick kasta sten.
Undrade faktiskt om nån brydde sig.
(Som jag hade väntat när de kom från London.
Uppe till tre. Te, ljus och mackor.)
Äntligen — pappa! Och utan en fråga.