Arken och cirkeln

En annan Miriam är ombord. En med mörkt hår och ljus röst. Rädd för sjön och frusen. Mina varma tröjor avvisar hon.

En av Arons fäder – Noa – äger båten. Han är rätt senil, men står till rors ändå. Aron – eller är det kungen? – skall möta vid kajen i den gamla staden vi kryssar mot.

Vi närmar oss. Det är bortom nästa udde. Då börjar vattnet sjunka. Stränderna blir bredare. Land närmar sig oss. Det blir för grunt och trångt för den lilla långkölade kostern. Noa gör klart för vändning, men vi står redan fast.

Vattnet sjunker lite till. Vi ser att Arken står uppe på en träbro eller vägbank från en tid med ännu lägre vattennivå. Nå, då kan vi i alla fall gå torrskodda till stranden därborta och komma till staden från landsidan, bakifrån.

Vi klättrar ner ur Arken och stöttar upp henne, mastar av och packar ihop våra knyten. Men Noa vill inte gå iland.

Min båt, min båt, skriker han som ett barn, och kastar sig förvirrad i vattnet från bron. Så blir vi ändå våta, eftersom vi måste hoppa i och dra upp den gamla mannen.

Miriam går före till stranden – glad att få lämna båten. Men hon stannar genast och skriker Orm!, för det vimlar av små huggormar. De lugnar sig snart och rullar ihop sig i den våta sanden och verkar vänliga. Vi fortsätter.

När vi kommer till staden går vi till det hus där Noas familj skall träffas. Solen står högt på himlen fortfarande, men vi samlas ändå inne i stenhusets stora sal. Noa går för att vila. Miriam och svärdöttrarna lagar mat.

Jag känner de flesta här, men är inte särskilt intresserad av dem. De är för självklara. Inga frågor, inga svar.

Buller och skratt vid dörren. Arons fru och barn kommer in. En ung man bland gästerna tar genast hand om dem.

Aron själv kommer senare, och slår sig ner på golvet invid väggen, rätt nära mig.

Hans fru och den unge mannen sitter uppflugna på ett bord vid den motsatta väggen – som på en scen – och verkar omedvetna om cirkeln av åskådare till komedin. (”Levnadsglad fru pratar förtroligt med ung manlig bekant medan den dystre äkte mannen väntar i kulisserna”).

Aron lutar sig fram åt vänster och hälsar på mig. Jag nickar vänligt tillbaka, fast jag är osäker på vem han är den här gången.

Och vad är det för stad vi är i? Arons stad. Eller kungens. Men vilken kung? Vilken tid? Barndom eller framtid.

Aron ser på mig igen, och han vet vad jag tänker, men jag vet inte vad han tänker, så jag blir förvånad när han frågar:

Vilket språk vill du tala?

Hur menar du?

Du får välja vilket sätt att tala du vill, eller bara sjunga halleluja-halleluja om du inte kommer på något bättre.

Svenska. Jag är bara mig själv.

Jag har förstått det. Och du är inte så gammal. Du får vara fjorton år och arg, om du vill.

Det är sant. Tack.

Vilket språk vill du tala? Orden följer mig hela dagen efter.