Aron

Ur mörkret kom en man. Jag följde hans väg. Möjligen mot hans vilja – han var bara för finkänslig att påpeka det. Omslutna av mörk dimma, tysta, gick vi. Jag bar tomhet och kaos. Han höll mening och ordning: herdestav, skiftnyckel, kompass. Ett svagt grönt ljus, och känslan av lä för vinden fick mig att ana att vi passerade genom en skog. Men han drog mig vidare, utan att stanna, tills vi plötsligt kom ut på en stenig och kall strand. Eftersom havet inte oroade mig lika mycket som träden, gick jag förbi honom här. Jag tror det var då han försvann. Jag sökte aldrig i skogen, men satt länge och såg ut över de svarta vågorna.