Att tillvaras

Dessa tecken tillhör jag.
Denna värld av lagar.

Vägen, alltid stilla,
fast jag trampar på den.

Avgaser, som serpentiner,
och snurrar alltid medurs.

Vattenringar, ut och bort.
(Aldrig inåt — efter fiskar, droppar, stenar.)

Lärkbarren som fallit ned
i lysgula strimmor som vägmarkering.

Rönnbär.
Alltid ännu surare än man tror.

Långa skuggor under en kort dag,
det eviga elljuset
och tillfälliga stearinlågor.

Mellan vrede och trygghet,
som också bara är tecken,
rör jag mig
och min värld däromkring:

Huset, som aldrig skulle drömma om att
falla ihop över mig.

Bilen, med sin handbromsvajer
som skrapar emot däcket
när jag rattar för häftigt.

Kronoberg. På kvällen en glittrande stad
bortom lerhavet, något till vänster om allén.
Vissa dagar bara en hållplats,
en obetydlig idyll
mellan gödselstacken och slottsruinen.

Storgatan. Trots regnvind och smutsig gatsten
välkomnande och lugn,
som en eftermiddag hos vänner.

Landskapet, som accepterar mig
utan att fråga eller påstå något.

Kuststäderna, och länderna bortom Östersjön:
Finland, Baltikum, Polen, Tyskland.

Och ovan: himmelskretsarna,
där tyngden upphör.

Inte kan jag tvivla mycket.
Lagens första paragraf lyder:

Just jag; just nu; bara här.
Och ingenting annat.