Beach Party Talking Blues

Kungen och jag (som Silvia skulle säga – men jag menar inte samma kung som hon, förstås) räddade en gång Aron från att drunkna. Tror vi. Det var en sensommarkväll på stranden. Aron dränkte först sina sorger på en allt vildare fest. Sedan upptäckte han att han fick ångest av att inte ha några sorger längre. Då gick han stigen ner mot den oskyddade sandstranden och mötte vinden och havet. Jag fick sand i de högklackade sandalerna och kungens cigaretter ville inte brinna i motvinden, men vi följde ändå efter Aron. I en mycket underlig känsla av betydelse (som Muminpappan skulle kunna skriva).

Sommarnatten var mörk och mulen. Det var svårt att urskilja var vågorna gick och var stranden låg. Men Aron gick i barndomens säkra fotspår, och ledde oss upp på bryggan och ut till djupt vatten. Aron sa att han tänkte bada. Vi sa att han inte borde. Det var allt. Så gick vi upp mot huset igen, och Aron mådde illa på ett ställe i skogen, och hans mamma kom ut från huset, och vi lämnade dem tillsammans i skogen, och vi gick in i huset, och festen var bara alltför rolig fortfarande, och vi hade gjort vårt, och vi gick därifrån.