Beroende och egen

Vi hade en långsmal teakbricka hemma. För ost, frukt och grönt. Som Öland om våren.

Ljusa blad, blåblankt gräs, blommande barrträd. Honungsdoftande solgula rapsfält, kantade av hundkex och maskrosbollar. Trädgårdar — nersänkta under äppel- och kastanjeblom, inom syrenväggar. Alvaret, med sällsynta små saker mitt i det bruna och torra. Vitblekt tistel från förra året står som saltstoder. Stråk av kalklera lyser i den mörka myllan.

Måsar flyger över mossvattnet. Lärkor och gök finns här. Neråt Kastlösa hör man näktergalen öva i strandsnåren. Hit skall jag åter komma i sommar och bada vid sälreservatet.

I motljuset söderut från bron är Kalmarsund en vitglödande stålspegel. Varför känner jag obehag inför de soliga dagarna, men kan vila i ovädren? Ungefär som jag vantrivs med utspelet på ett dansgolv — där det ändå finns vissa regler — hotar sommardagarna mig och kräver att jag skall vara glad, lättklädd, utan mål och utan tankar. Annars förstör jag festen för de andra, som njuter av solen och meningslösheten.

På andra sidan stannar utflyktsbussen ett tag. Bästa stället: sitter ensam på en kvarnstensstor häll vid vattnet. Dricker det sista ljumma kaffet ur termosen. Lyssnar på trafiken från bron och tittar på segelbåtar. Här luktar lite svagt ammoniak. Har väl gått får i hagen. Klockan är halv sex. Sjöbrisen nosar mig i ansiktet medan solen värmer höger sida. Tomheten bredvid mig är förväntansfullt sval, men lite vemodig. Det är ändå skönt att hålla andra utanför.