Bittersweet

Drömmens lockande blå dis över havet,
när hjärtat är lätt som den minsta fågel
och alla svarta dagar är över

Honungssol och bittra örter, vid randen
av de djupa skogarna, där boklöven
snart faller över lera och sten

En fladdrande lycka, sekund för sekund,
när man vilar i en förvissning om någonting
som just är förlorat för alltid.

Ett annat, med oerhörda anspråk,
blandar sig — slinga för slinga
in i vinden och den börjar lukta
vått tidningspapper och kväljande dieselrök.
Att leva och njuta av nuet (som jag kämpat för att kunna!)
känns som att åter sitta instängd.
Sorgen gör mig sårbar, men är just min enda chans.

Det andra vill få oss att dvalna i vintersömnen —
som igelkottarna
och se oss snubbla i vargarnas öden.
Flock. Revirpinkning.
Snaror. Döden på vägen.

Vill höra oss be om enskilt rum och kräva insyn i andras.

Då fladdrar det till igen:
en citronfjäril, glimtar av mörkblått vatten,
en röd bil, en oväntad grästuva mitt på torget.
Färgerna har återvänt!
Lättad återtar jag min vandring.
Det kan finnas mening — även där det saknas sanning.
Det kan finnas skönhet — även om döden tar bort meningen.