Djupvik — Sandvik

Där fanns kubikkilometer av tystnad
när jag gick under den heta solen
svalkad av östersjövind.

Över sundet till fastlandet,
genom landskapet till länsvägen,
från den ena byn till den andra längs stranden,
och i höjden till molnbildningsskiktet — tystnad.

Vägen var jag ensam om.
Inget mänskligt i syne.
Ingen maskin; ingen främmande ljudvåg.

Hettan och dammet talade till mig.
De vita fåglarna gungade förbi,
vinden surrade, vattnet bröt.

Jag skulle gå hela dagen —
som en dröm ända till natten —
och möta mig själv.

Inget tal; ingen gräns; inga mått.
Bara hetta och surrande vind,
brytande vågor och dammig väg.

Men jag kom till en använd strand —
såg spår av andras drömmar —
blev rädd. Vände hem i skam.

Man hade byggt mur och ram.
Travad sten: skydd mot vind och insyn.
Eldcirkel i form av ett kalkhjärta.

Allt avslöjar sig för rovfågelns ögon.
Och därbortom mal kvarnarna ännu.