Efter ovädret

Ingen hörde mitt pianospel.
Själv minns jag fingrarnas trummande.
Ingen såg mig brinna i ångest.
Jag skrek som ett flammande brev.

Just som jag var på väg att slitas i stycken
av den hårda vinden lyckades jag
dra in armarna och ställa mig
i första position.

I centrum av en cyklon kan ingenting hända en.
I min egocentriska världsbild snurrar allt utom jag.
Jag är uttömd och handlingsförlamad.

Allt jag var är borta.
Allt har redan hänt.

Vindar drivs, som klockor, av oron.
När jag vände mig inåt
utan vare sig hopp eller fruktan kvar
saktade den timglaslika upprördheten in
som en dunkande centrifug när man
slår till magnetbromsen.

Några enstaka dova rasslanden ännu.
Jag öppnar ögonen och ser ut.
Solen lyser på snötyngda barrträd.

De svårast översnöade grenarna böjer sig djupast.
Så blir de först att befria sig från tyngden,
sucka till och ge kamraterna ett par ivriga
smekningar på uppvägen.

I cyklonens mitt
faller en snöflinga
från monarkens hjärta.