Idyll vid köksbord

Du tittar stumt och ler lugnt
att jag får vara här nu.
På visst avstånd från dig.

Lampljus inramar oss,
sakligare än månsken.
Hunden snarkar stilla.
Tiden går lagom fort.

Jag ser på dig med allvar.
Jag har mycket att tala om.
Jag ser på dig med glädje.
Du ser på mig ibland.
Du säger ingenting.
Jag tystas.

Stillhetens skenbara gemenskap uppstår.
Du är alldeles stilla.
Hunden sover stilla.
Jag är fysiskt stilla; ytligt lugn.

Bakom ytan — under ytan,
innanför sårskorpan
bultar mina frågor fortfarande.

Min förvirrings rökslingor
svävar ut och in ur stillhetens
kristallstrukturer.

Ännu längre in i oss
är det ännu mindre fridsamt.
Där blåser det alltid frisk bris.
Livsviljans goda vind,
som river upp stillheten och samlar
förvirringens fladder
till en stadig riktning.

Vinden blåser.
Livet sjunger;
som en fågel kastande sig mellan träden,
som bäcken forsande fram därunder

Nej!
som en flock måsfåglar!
Skränande, vita Bach-fugor över
havsstrandens toner:
ett frustande kallt tema
med eviga variationer.

Fågelskrin!
Soltorkad drivved!
Våg på våg

Stilla undran vid köksbord:
Törs man släppa lös denna musik mellan oss här?
Växer vinden till storm när den slitit tag i stillheten?
Håller huset?
Lyfter kanske taket?