Kyss på ljusårs avstånd

någongång i evigheten har våra ansikten kanske träffat varann
men jag minns ingenting utan läser orden på hans läppar
och memorerar nuet medan jag tänker att jag hoppas
jag slipper dela resten av evigheten med honom
och helst livet också men han är definitivt mitt öde
i alla fall de här minuterna
sedan blir allt ett flimmer av tid och känslor
innan bilderna stabiliseras och jag konstaterar att vi
fortfarande medverkar i olika program på varsin teve
och aldrig kommer att behöva mötas
vilket i och för sig är sorgligt men enklast
och så slipper jag ju i alla fall kyssa honom just här eller nu