Mellan Mars och Venus

Mars smälte snön bakom gallret av barr:
mäktiga väktare — tre granar framför huset.
Solhimlen stack genom rullgardinens sprickor.
Mitt rum bytte färg. Smutsgrått blev guld.
Stenhusets ljud — dörrhandtag, kranar
byttes mot cyklar, takdropp och fåglar.

Smältvattensfåror i backens sand
flytande gränser; flyttande jord;
oändliga världar kring varje grusväg,
en jordreform i mikroformat.

Reglerna växte med lekarna:
Vill leka, men har sovit för länge.
Allt är nytt varje morgon.
Ingenting gäller mig, men
roade vänner från barnsäkra hem
följde mig gärna över berget.

Tio år äldre. I stora bilen
på väg hem från landet,
mammas folka framför.
Pappas idé:
jag skall skrika åt mamma vilken väg vi skall ta
veva ner rutan, bilen passerar i hundra
(tycker det är dåligt, så han tycker jag är dum)
lutar sig över mig, öppnar fönstret och hojtar själv

som pappas enda försök
att lära mig köra bil,
något år senare.
I en kurva
vid ålderdomshemmet i Älmsta
släppte han bara ratten
och sa åt mig att styra.
Så katten jag gjorde, heller.
Utmana mig inte på chicken race.
Du har redan lärt ut hur man vinner.

(Efter det åker jag hellre buss.
Läser girigt tidtabeller och telefonkataloger.
Verkligheten.)

Femtio mil därifrån. Femton år senare:
Var snäll och se ut som du fått en fin docka!
Du skall vara fem år. Det är bara en övning.
(tycker det är dåligt, så han tycker jag är dum)
Hör min förvåning! Tänk: tindrande ögon!
Vad gör man med dig när du inte vill?

Hör min förvåning! Tänk: tindrande ögon!
Har ingen röst; ingen kropp; bara ögon.