Mörka öar

Sett från trappan, utanför sommarhuset i augusti:

När man öppnar ytterdörren, för att gå ner till det i vanliga fall trevliga kvällsdoppet, möts man direkt av svärmar av grå nattflyn, som attackerar ljusgloben, de vita dörrarna, fönstren, ljusa ansikten, i jakten på vita blommor. Nedanför trappan lurar grodor och paddor här och där i gräset. Man går tyvärr barfota.

Börjar kunna tänka på att flytta hem från landet igen: badrum, värme, ljus och tjocka stenväggar lockar.

Sett från segelbåt, efter midnatt:

Ingen vind. Motorn igång sedan ett par timmar. Måste hitta fram till vettig natthamn så vi får sova någon gång. Alla öar flyter ihop. Vi ger upp hoppet om skyddad naturhamn. Tar fram reservdunken, och kör hela vägen upp till Furusund.

Perfekt, tyst angöring vid 2-tiden. Rastar hunden i gryningsljuset bland sovande träslott. Får äntligen sova. Vaknar till vildsint fjädergnissel och hårda ryck: finlandsbåtarna passerar. Måste äta frukost i denna berg- och dalbana.

Sett från obebyggd ö, med två segelbåtar vid stranden:

Ena kvällen når ett rekordartat fastlandsoväder ut till oss på skäret. Blixtar, dunder och slagregn drar fram över båtarna i en timme. Vi trängs i den ena båten, i ångande värme från fotogenlampa, folk, hund och våta kläder. Dricker saft, läser »Farlig midsommar» och skrattar åt åskan.

Andra kvällen är händelsetom. Vädret är oförargligt. Inga fiskar nappar. Myggen är inte många. Barnen lägger sig utan bråk. Tre vuxna går åt olika håll i skogen, för att kissa. Stjärnhimlen är ointressant. Vattnet är tyst. Klippan är tyst. Mörkret äter öns överskottsvärme. Nästa morgon är uppbrottet möjligt.