När världar kolliderar

Det är inte svårt att misslyckas. Jag skulle behöva examen från Institutet För Framförande Av Intra-Galaktiska Fullriggare om jag skulle ha en chans, egentligen. Men jag har alltid kört utan IFFAIGF-kort.

Den ena världen nuddar vid den andra, och all min energi imploderar i ett svart hål. Ingen väg dit; ingen väg hit; ingen väg vidare och ingen väg tillbaka. Varför kan man inte låta bli att försöka sammanföra oförenliga element? Är det hoppet om att av mina på många håll splittrade sysslor och vänner samla ihop ett nät av kraft och skydd omkring mig? Eller är det bara ett sätt att försvara mig mot ångesten för de isärdragande krafterna och mitt ansvar för mig själv?

Först blir allt svart och tomt. Så börjar en iskall vind blåsa. Händer och röster virvlar allt mer avlägset runt mig. Mitt skepp tycks ha strandat nu igen. Helt ensamt. Plats: en överbliven kometskärva. Gräset växer högt. Man ser ingenting. Inga fåglar.

När solen kommer tillbaka, men det fortfarande är kallt fast man hade väntat sig något bättre — sådan är dagen efter. Och nästa. En något mindre besvikelse, lite lugn och ro, men inte särskilt roligt.

En vecka senare går nödsändaren igång av sig själv. Inte iddes jag använda den för egen del när det gällde. Nu är det ett annat skepp som kommunicerar via mina antenner. De är i ett besvärligt läge. Kan jag klara mig ensam därifrån, eller till och med bistå dem? Jag går att kolla förråden, efter att ha sänt ”Avvakta”.