Nedräkning

Kvällshimlen vit som i juni.
Trädgården lyser av långfredagssnö.
Barnet har somnat,
sovrummets stillhet som
bomull runt kroppen.
Jag drar mig mot kanten av
sängen. Under en svalare
bit av täcket.

Djupt i min vindimmiga
hjärna börjar en bild lysa:
i ett tomt rum,
en allvarlig man (i röd skjorta)
pekar mot golvet med höger hand.

Ingen rörelse, ingen uppmaning,
ingen personlig kontakt alls.
Gesten är fri

Tänker på allt som var möjligt:

handdockor och hårband,
motorvägar med fri fart,
Geminiraketer från Cape Kennedy,
tandborstning i Östersjön,
bilar utan bilbälten,
Bachkantater, Mozartsånger,
liten grammofon (utan skyddshuv),
kilovis med ritpapper
som blir till prinsessor,
pudlar med rosett,
hus med blomrabatt,
abstrakta mosaiker,
självporträtt,

och att köra skottkärran som kallades rullebår
för att hämta plastdunkar med vatten från pumpen.

Vaknar sent på natten och undrar vad jag saknar?
Det finns någonting som binder mig att känna sorg och längtan.

Som utflykten till Sandreda idag.
Kylan gjorde mig ingenting, men vågskvalpet irriterade mig.
Jag ville njuta av det,
men samtidigt hatade jag det
och blev trött för att det fick mig att sörja
att jag inte har någon egen strand längre.

Jag blir ofta matt av hat
när jag ser sånt som kan vara vackert.
Utan att vilja slåss.
Tvärtom – jag känner ingenting.
Är överallt och ingenstans.
Power off. Inga signaler.

Det är så tröttsamt att vara gränslös.
Farten saknas.
Riktning: svävar;
rymd och tyngd,
men ingen närvaro. Och glömsk.
Finns ingen lust att arkivera.