Ofelia i duschen

Ibland kan man fråga sig vad som pågår.
Jag stod i duschen, och det var eftermiddag.
Solen värmde handdukarna på stången i fönstret.

Tänkte på min kropp
som tynar bort, fullt frisk,
och min själ
som ingen heller velat frottera sig med.

Då gick solen i moln, och ett ögonblick
greps jag av vemodig fasa
därför att jag trodde att solen höll på att slockna
och världen ta slut.

Att finnas till;
att låta världen finnas till,
eller inte finnas till,
det är svaret.