Rekviem till min broder

Nyss satt vi i varsin soffa och tittade på varsitt program.

Du såg på TV, och jag såg på dig, och såg åt sidan.
Jag såg på filmen, och du sneglade på mig. Ibland möttes blickarna. Du såg desperat ensam ut, fast du någonstans hade alla möjligheter att inte behöva vara det. Ändå lyckades du sprida trevnad och — ja, jag, för min del, såg väl konstig ut som vanligt.

Då var det vinter. Sedan kom en vår. Och känslor: svartsjuka, långfredag, trötthet, semesterångest, värmeslag, solblindhet och hela skiten.

Sommaren tvingar in oss i varandras svettiga, nakna, hungriga, blinda, döva och gränslösa fängelse.

Det bästa med att sommaren tar slut igen efter några månader är att man kan börja umgås under ordnade former igen (om man har några). Hösten sätter gränserna. Påklädd och i möblerade rum. På planerad fritid (om man har någon).

När det blev höst, kunde vi se varandra i ögonen igen. Men då fanns inte längre något värt att se.

I ena rutan: tung hårluggshimmel, mörka ögonbrynsmoln, små stenpupiller, mögelblå iris, behärskat minspel.

I andra rutan: emaljblank himmel, vimsiga fjädermoln, två antika kanoner på en halvt sjunken ö vid horisonten, en oupphörligt krusad vattenyta.

Det blev en lång höst och vinter. Men sedan fick jag annat att tänka på.

Vila i frid, broder.
Sköt dig själv, och skit i andra, syster.