Sommarens första kaprifol

Värmen förbi. Torkan också. Regnat veckor i sträck
de halvmörka dagarna och jag blir sömnigare.

Vaknar först på kvällen, ensam under kökslampan.
Tyst och fri att vara lycklig och lat eller galen och flitig.

Diskmaskinen eller väsen i tvättstugan
ackompanjemang till improvisationer, som
mer eller mindre medvetet spelar i huvudet
medan jag hänger över bordet
och läser reklamblad och kioskromaner
istället för att skriva noter.

Skall gå ut med hunden.
Märker att höstkylan börjar bita.

Och någonting annat. En renhet.
Tvättmedel? Nej:
förnyelse — återkommen genom en tidslucka.
En baklängesnyhet. En lukt.

Det är kaprifolen som blommar!
I vissnande våt oktoberkväll
doftar minnen av grönskan kring Waldemarsudde,
när tant Gretas pianoelever hade konsert.

Går varvet runt,
en fot på Djurgården 1969,
en på Hovshaga 1992.

Junisol och vattenglitter,
dimmiga gatlyktor över våt asfalt.

Kaprifolen vid grovköksingången.
I våras gjorde den bara en ansats.

Nu — efter torkan — visar sig friska blad,
ljusa blomkrumelurer och lysröda bär.
Som om den inte ville dö eller sova
utan hålla sig nyfiken och vaken året om.

Eller så är det värmen från ventilationsgallret
och fukten från tvättstugeångorna
som håller kaprifolen med evigt liv — om än på sparlåga.