Sorg i ljusblå penseldrag

Dom lyfte mig upp mot sommarhimlen, när jag var mycket liten och utan rädsla. Snälla pappor, flera generationer av självtillräckliga män, med horder av beskäftiga kvinnor omkring sig.

Behåll det som fick förbli enkelt.

Klippan var vänlig men orubblig. Solvarma, sluttande kullar mellan skogen och sjön, där den visade sig ohöljd och trygg och jag låg stilla med kinden mot berget.

Vågorna kylde mina fötter och drog rysningar och tankar på tångräkor och annat hemskt över mig, men det var i alla fall inte djupt där.

Vinden var som ett skyddande tält av svalka och susningar, som hjälpte mig att vara ifred och våga stanna kvar utan att tro att jag var för synlig och lätt att ropa tillbaka till huset igen.

Solen var allting för allt som rörde sig och levde den tiden, och för friheten att klara sig på ingenting särskilt. Inga tankar, ingen matsäck, inga stövlar och träningsoveraller och flytvästar.

Om det inte var kvinnor som drog mig neråt, mot brunnar, mot bad och fiskrensning, och mot skvaller, var det männen som lärde ut vad som var farligt.

Den hala klippan, det djupa stället, ormsnåren, fallande träd, herrelösa båtar, alla sorters eld.

Ordentligt på fötterna, och blicken neråt.

Det fanns, gudskelov, en del gamla fröknar och änkor, som tordes lyfta blicken och leva i det blå längre stunder.

Såna som målade sina egna vägskyltar och redde sina bon för sig själva eller varandra. De hade glömt att en kvinna inte får skratta högt i mäns sällskap, att de borde lämna skrattet åt karlarna och se sig om efter sysslor att bestyra och faror att gå undan för i stället för att ha roligt. Men nog blev det mycket onödig flit lagd på handarbeten, musik och vedhuggning.

Bränn pappersdockorna innan de får liv.

Fantasier i färg och pappersklipp. Visioner av brudar, prinsessor och äventyrerskor av det tragiska slaget. Långa, krångliga namn och hemska öden.

Behåll det som gömdes utanför skuldkontot.

Trakten där förfäder försökte bli något och där ingenting lär finnas kvar av dem. Sett från tretusen fot i disig höstsol finns ingenting att säga om varken dem eller mig eller någonting annat. Tigande glider jag över gyllengula skogar mellan småstäder och stora sjöar.

Det är skönt att få bo en trappa upp (eller femton) eller i ett blått tält på marken, eller i en öppen båt. Där man är oskymd och ensam och lugn.

Varför har roller så ofta med att leva på markplanet att göra? Så måste man gå undan förväntningarna och hitta på en anledning för att få visats på andra våningen.

Kom ner på jorden, människa!

När ingen längre lyfter en av stolthet eller glädje får man skam och sorg att roa sig med tills hjärtat orkar bära en igen. All längtan är nog bara fantasier. All brist är nog bara bortskämdhet. Alla eventuella handlingar kommer att tolkas mycket ofördelaktigt. Det blir svårt att förlåta. Det blir många rättegångar.

Nytt vatten och nya starka färger. För mycket av allting, för lite av vilja. Skrik på hjälp: salta tårar, hårda ord, brännande ilska och stormande förtvivlan. Inte sjutton kommer någon för det!