Tankar i april

Jag håller på att bli fruktansvärt klok, och det är mycket farligt. Risken att man inte orkar med det utan i stället blir en mycket förvirrad person är nära. Dessutom är jag inte säker på mina närmastes styrka och stöd. Jag är nämligen krävande, och behöver hjälp med både praktiska ting och självförtroendet. Risken är också att klokheten kostar en ens mänsklighet. Man förstår allt, men kan inte förstå någon. Den sortens klokhet har jag eftersträvat hela mitt liv. Men jag har ändå aldrig velat den. Så är (var) många andra i min släkt också – man tror att man vet precis hur allting är: livet, människorna, döden, men kan varken hjälpa sig själv eller andra. Man bara skrattar och lider på samma gång. I allra värsta fall talar man dessutom vitt och brett om sitt engagemang och sin vilja att hjälpa andra. När man sedan ser sin egen lögn är man dömd.