Tell-tails

Och där ute, i mörkret, är vi nu.

Ett blandat sällskap i en båt:
Kroppar – själar – relationer;
Sjösjukor – rädslor – spänningar

Lugn – lugn – lugn…

Det är så skumt att man måste använda handlampa för att se windexpilen i masttoppen och skvallertrådarna i seglet. Vi kappseglar, så det är viktigt att trimma seglen rätt och hålla en optimal kurs. Det är kallt. Vi pratar något. Mest för att hålla ifrån oss kylan och tröttheten. Vi kunde ju passa på att prata om något viktigt, men det gör vi inte. Vilar i struntet och båtsnacket. Från ruffen serveras kvällens sista kaffe innan de andra går till kojs. Man skruvar ner fotogenlampans veke och stänger ruffluckan. Mörkret öppnar sig omkring sittbrunnen. Här borde finnas ett fritt rum och en fri tid. En viss lättnad lägger sig som en dimma, men jag kan inte som förr känna mig befriad att göra och tänka vad som helst i mörkret. Jag vill inte heller allting längre. Jag avstår från det jag vill, och är bunden att inte göra det jag har lust med. Behärskad, stum. Mörkret är fyllt av snaror och band. Fyrljusen fångar in oss i sin spindelväv. Skoten stelnar i våra händer. Tanketrådar binder oss med andra tider och platser. Gud, vad är detta för sällskap du låtit mig ingå i? Vad menar du att jag skall kunna göra här? Ändå: tack, Gud, för denna stunds lugn, vila och tillit. Förlåt att jag är så otålig och sorgsen. Vem vill tala med oss? Vem vill lyssna? Vem löser oss?