Tre dagar i mars

Första vårdagens sviktande puls och ovana smärta — feberyrsel av solglittret över den ruttnande isen, som sakta svänger in mot land i ojämna kastbyars händer. En kopparödla höjer sig ur torrgräset, kilar upp över en varm rund sten och snabbt ner i strandkanten igen. Två ljusa fjärilar, redan inne i sin sommar mellan träden. Vattnet, kallt och bittert, med döda fiskar på botten. Smak av djup och mörker, för den som inte vill luras (Här lever ingenting som inte borde göra det). Varje sten, varje sandkorn, varje smula av bark ligger på sin enda möjliga plats, som likväl kan vara var som helst. För slumpen är ingenting omöjligt. Det enda som finns är obeständigheten — och en rad av minnen, som ibland upprepar tolkningen. Skriften är oläsbar. Sanden betyder bara sig själv. Tecknen under vattnet är vågornas klottersignatur på en plats där jag inte hör hemma mer än just nu. En enda vit sten blir mitt svar genom den tunna hinnan av blått.

Nästa dag blåser oron in igen. Spända axlar. Torrt snöfall före natten; ett rassel av stjärnor från någon god fe med humor. Tröstande ord. Som om jag hade en väninna. Efter vreden.

Så feg han var! Hans hjärta hade inte dugt som frukost åt ett cirkuslejon ens, om man inte ville att det skulle bete sig som en struts efteråt.

Nog är jag djärvare än så.

En dag kvar, så är det över för den här gången – tills nästa leriga fält öppnar sig, eller fukten från sjön kontrasterar mot en tidig eld och darrande nerver skrämmer iväg den trygga vintern.