Valborg/Första maj

Den gamla vårfesten är en punkt (julen är en annan) där man ramlar genom decennier och årtusenden. Tiden öppnar sig rakt in mot Universums mittpunkt. Ett nyckelhål. Var har jag nyckeln?

Jag behöver inte ens leta, inte nämna den vid namn, för den ropar på mig i vild och äkta bekännelse.

Jaså, var det bara det! Så enkelt, så stort…

Förundrad och sorgsen återser jag tidiga tillkortakommanden
och fega förnekanden.

Aron, min ängel. (En av de väldigt speciella.)
Varför sa jag inte ens till mig själv att jag älskade dig, då?

Därför att det inte fanns någon förälskelse, att känna igen och romantiskt gotta sig åt i förväg. Och jag hade andra planer, så jag ville inte känna igen och förstå. Men jag visste vem du var, innan jag såg ditt ansikte för första gången, innan du kom ner för trappan och fram till mig. Och ett par veckor senare kunde jag knappt kännas vid dig när vi möttes i Valborgsmässovimlet.