Vid Edsviken

Så kom då äntligen sommaren,
efter tider av envis vårvinter.

En liten båt med röda segel, långt ute.
En stor vit motorbåt dånar förbi.

Vad gör jag här?
Jag brukar bara promenera förbi.

Sitter ensam i skuggan under berget.
I solen slår maskrosorna ut.

Genom solglasögon ser vattnet ut som
åskmoln med mässlingsfläckar, men
vågorna susar lugnande:
så, så, så, ja.

Vädret är fortfarande vackert.
Berget håller mig om ryggen.
Framför mig utbreder sig
världen, vattnet.
Två steg i den riktningen
skulle tvinga mig att göra någonting:
simma eller sjunka.
Bäst att sitta stilla kvar och skriva

Du är ett axiom i min logik, Aron.
Det är kvinnlig logik. Axiom = fix idé.
Jag tror på din existens utan bevis.
Trodde du också räknade med mig.
Om jag nu tvivlar, faller mitt bygge
och blir platt idioti.
Alltså törs jag inte pröva dig. Svagt.

En ensam mås skriker.
Solen stirrar på den.

En sprängsten har ljusröda linjer
på rödsvart botten.
Där vilar en rostbrun fjäril.
Kanske är den skadad.
Kanske har den dansat för länge
utan att nå sitt mål.